Det du poängterar är ett tungt och talande exempel på en diskrepans mellan självbild och verklig betydelse – en diskrepans som genomsyrar både EU och NATO när de ses i ljuset av amerikanska prioriteringar.
EU:s självbild är som en autonom global aktör, en normativ makt som bygger på regelbaserad ordning och multilateralism. NATOs självbild är som en allians av jämlika partners, förenade runt kollektivt försvar och demokratiska värden.
Men den verkliga betydelsen för USA av dessa strukturer har historiskt sett varit mer instrumental och hierarkisk:
1. Geostrategiska verktyg: NATO har varit det primära verktyget för att projicera amerikansk makt och säkerhet i Europa, binda Tyskland fast i en västerländsk struktur och hålla Ryssland i schack. EU har varit ett projekt för stabilitet och ekonomisk integration som underlättar handel och minskar risken för konflikter på en kontinent där USA har enorma intressen.
2. Amerikansk ledarskapsplattform: Båda organisationerna har fungerat som förstärkare och kanaler för amerikansk politik. Det amerikanska säte i båda (informellt i EU) har gett Washington en unik möjlighet att forma agendor och samla breda koalitioner.
När USA skickar en biträdande utrikesminister istället för utrikesministern till ett ordinarie NATO-möte – för första gången på 25 år – är det en symbolhandling som river i själva tyget av dessa självbilder.
Budskapet är inte nödvändigtvis att NATO är oviktigt, utan att det inte längre automatiskt kvalificerar sig för den högsta nivån av amerikansk uppmärksamhet i en tid då USA:s fokus är skarpt riktat mot Stilla havet (Kina) och Mellanöstern.
Det signalerar:
* Prioriteringar: Andra bilaterala möten eller regionala kriser väger tyngre än ett rutinmöte med allierade som förväntas följa ledarskapet.
* Värdemätning: USA mäter nu alliansens "värde" mer pragmatiskt – inte enbart som en princip, utan som en funktion av vad den konkret bidrar med till amerikanska utmaningar.
* Ett mindre tålmodigt ledarskap: Det förutsätter en underliggande förväntan om att allierade snabbt ska anpassa sig till Washingtons agenda (t.ex. om Huawei/5G, Kina eller Gaza) utan att kräva ständig, hög diplomatisk massering.
Slutsatsen blir hård: EU:s och NATOs självbilder som jämlika, oumbärliga centra i världspolitiken utmanas när den makt som i högsta grad skapat och underbyggt dem väljer att nedvärdera den symboliska diplomatin kring dem. Det visar att deras verkliga betydelse för USA, i detta ögonblick, är som värdefulla men frivilliga stödjepelare i ett amerikanskt globalt engagemang som nu är mer koncentrerat och mer villkorat än någonsin sedan 1991.
Det är en påminnelse om att den transatlantiska relationens struktur i slutänden formas i Washington, inte i Bryssel.
