Självobserverande Funderingar

Perssons funderingar 🙂

Människan är den enda arten såvitt det är känt som måste välja vad den faktiskt vill i livet och med livet. Det är en chans eller förbannelse och någonting man hellre bör formulera sig konkret till vad man vill framför att formulera vad man inte vill, för att komma dit man vill. Det är noga med orden och i vilken ordning man sätter dem, den formel man håller sig med kommer att gestalta sig utifrån den, precis som om man bar med sig två H:n och ett O så är det vatten man får - förr eller senare.

Att ge akt på ordet är ett bibliskt gammalt uttryck men ack så ignorerat och det verkligen synd när så många förefaller göra sig själva så illa på grund av just det där med att inte bry sig om ordens betydelse. Att varken omformulera, nyansera, revidera, fundera, kritisera, reflektera och omvärdera sin eventuella sorg eller tristess till trots, är ett självplågeri som individen ensamt bär hela ansvaret för.

Både intensiteten och tidsförloppet är produkten av vad man låter bli, det man har kvar att göra men som man ännu inte gjort.

Det må vara måendet, hälsan eller relationer så är det likafullt främst och först det egna ansvaret. Det där med "att göra det till sist" är bara sorgens sista vers och man behöver inte sjunga hela den melodijäveln varenda gång man stöter på patrull. Man kan börja med sig själv först som omväxling och göra det till en vana och i synnerhet för den som skulle se det som en helt ny upplevelse.

Relationen med sig själv och andra kan bara sägas vara levande så länge som man odlar och sörjer för dess liv och luft, den kräver ett pågående och uppriktigt resonemang för att leva gott och så mycket kärleksfullhet är varje individ antagligen född att kunna frammana. Den här världen blir det liksom inte så mycket annat mera av med än summan av det individuella bidraget till den. Består den summan i allmänhet av " en annan jävels" visshetens förbannelse, olönsamhetens uppgivenhet, lättja och ignorans, ja vad är mer kvar i livet att förvänta sig egentligen? Och av vem i så fall? Grannen eller kompisen med samma syn på saken?

Inte jättesällan lyder den förändringshindrande frågan på den upplevda vanmakten att " ja men vad ska vi göra istället, jag kan ju inte göra något? " Nästan rätt, bara nästan och det till synes lilla förbiseendet i lydelsen hindrar väldigt många människor från att göra någonting alls. " Ja med vad ska vi göra istället, jag kan ju inte göra något åt någonting förutom mig själv." Är nästan samma mening men med ett annat innehåll. Det räcker. Det är så lite som behövs för att förändra upplevelsen av livet och världen.//P.F.