Brutalt Uppvaknande Enligt Guillou

Guilloutinskt 😉

Någon borde ha berättat för herr Guillou att det räckte med spikar i hans eget lock.. men han hamrar frenetiskt på med analyser av yppersta klass för att göra det övertydligt att han inte har något annat val.. små godbitar till analytiska stycken som denna :

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/0G7Kx0/jan-guillou-putins-uppvaknande-maste-ha-varit-brutalt?fbclid=IwAR0xEAnYzFSlskSXIg0zyOi-AKtQG171eQk97qIouRyUNYhIbfuwUCYyriY

"Utan att göra anspråk på förmåga att se in i Putins hjärna, en numera förvånansvärt ofta åberopad talang i västerländska medier, kan man alltså tämligen säkert måla upp hans vision av segern i Ukraina: Redan inom ett par dygn skulle således huvudstaden Kiev vara intagen, ukrainarna ha lagt ner allt motstånd, den ukrainska statsledningen vara tillfångatagen och ersatt med rysk lydregim och därefter återstod bara att organisera seger- och enighetsparaden på Kievs huvudgator inför jublande folkmassor och stora barnskaror med blommor i händerna."

Putins uppvaknande måste ha varit brutalt

Den 27 februari, redan på tredje dygnet, stod det klart att Ryssland förlorat sitt krig mot Ukraina. Det kommer att stå den ryske diktatorn Putin och det ryska folket dyrt. Men dessvärre Ukraina och det ukrainska folket ännu dyrare.

Hur en rysk seger skulle ha sett ut, framför allt hur Putin själv föreställde sig segern, kan vi göra oss en förvånansvärt klar bild av. Inte minst för att den statliga ryska nyhetsbyrån Ria Novosti råkade publicera de förhandsförfattade segerbulletinerna redan efter två dygn: ”Ukraina har återvänt till Ryssland … Rysslands militära operation i Ukraina är inledningen till en ny epok.”

Det där sista råkade visserligen bli alldeles sant. I det ögonblick Putin gav sin armé marschorder mot Kiev inleddes en ny epok. Men alls inte som han kan ha föreställt sig.

Utan att göra anspråk på förmåga att se in i Putins hjärna, en numera förvånansvärt ofta åberopad talang i västerländska medier, kan man alltså tämligen säkert måla upp hans vision av segern i Ukraina: Redan inom ett par dygn skulle således huvudstaden Kiev vara intagen, ukrainarna ha lagt ner allt motstånd, den ukrainska statsledningen vara tillfångatagen och ersatt med rysk lydregim och därefter återstod bara att organisera seger- och enighetsparaden på Kievs huvudgator inför jublande folkmassor och stora barnskaror med blommor i händerna.

Det djupt oeniga EU skulle inte ens hinna påbörja någon diskussion om sanktioner. De EU-stater som redan sympatiserade med Putin skulle gratulera till segern liksom, fast mindre viktigt, alla Putins mer eller mindre bruna europeiska supportrar. Inför den utvecklingen skulle USA:s president inte ha mycket att säga. Och vad han än sa skulle han bara framstå som Putins motsats, en kraftlös dålig förlorare. Ryssland skulle därmed ha tagit ett avgörande steg mot Putins stora mål, att återupprätta landets forna glans som en världsledande makt. Och därmed vore Putin vår tids tsar Peter den store (1672-1725).

Att detta varit Putins storhetsdröm har inte varit svårt att se. Tänk bara på bilderna när han inför tv-kamerorna gör entré mellan åtta meter höga gulddörrar som hålls upp av kadetter i historiska fantasiuniformer av 1800-talssnitt.

Men att Putin verkligen trodde på den drömmen, och att hans jasägande rådgivarkrets åtminstone låtsades tro, var hart när omöjligt att föreställa sig. Det var ju totalt verklighetsfrämmande. Rentav galenskap, åtminstone politisk galenskap.

Putins uppvaknande måste ha varit brutalt. Efter det misslyckade tänkta blixtkriget fram till segerparad inför jublande ukrainska folkmassor stod han rent militärt inför blott två alternativ.

Antingen dra sig tillbaka med svansen mellan benen, vilket knappast kännetecknar hans svansföring. Eller också ägna lång tid åt att stad för stad förvandla Ukraina till en ruinhög. För att därefter ockupera och behärska en hatisk befolkning på 44 miljoner invånare i ett land avsevärt större än Frankrike?

Allt han ville uppnå blev tvärtom. EU är plötsligt beslutsamt enigt. Sanktionerna blev oerhört mycket hårdare än Putin kan ha föreställt sig. Det pacifistiska Tyskland fattade beslut om en enorm militär upprustning och skrotade gasledningsprojektet Nord Stream 2. Polen och Ungern förvandlades till generösa flyktingmottagare. Frankrike och Italien som varit ledande i Europas eftergiftspolitik förvandlades till hökar, Natoländerna slöt sig samman och kan förvänta sig nya medlemsansökningar, till och med från Finland och Sverige.

Europas bruna putinister bytte fot. Från Marine Le Pen och Eric Zemmour i Frankrike till Mateo Salvini och Jimmie Åkesson i Italien och Sverige. Till och med mannen som aldrig haft ett ont ord att säga om Putin, Donald Trump, tvingades raskt nyansera sitt första omdöme om Putins kring mot Ukraina som ”genialt”.

Allt gick alltså åt helvete i Putins storhetsvansinniga projekt. Och världen blev sämre för oss alla. Inklusive ryska oligarker och generaler.

Absurt nog innebär det där sista en liten ljusglimt av hopp. Oligarkerna är inte maktlösa och Putin är beroende av deras stöd. Generaler är i allmänhet inga dumskallar och därtill starka motståndare till tanken på det stora kärnvapenkriget eller utdraget blodbad för annat syfte än att rädda hemlandet. Putins upprepade hot om att ta till kärnvapen måste skrämma ryska generaler lika mycket som amerikanska generaler skrämdes av tanken på att Donald Trump skulle starta kärnvapenkrig under sina sista dagar i Vita huset.

På lite sikt står alltså världens hopp till en samling ryska storgangstrar och tjuvar och den ryska generalstaben, att de gör vad gangstrar gör med annan gangster som ställt till med för stora problem, enligt devisen ”det är inget personligt, bara rent affärsmässigt”. Eller att ryska generaler gör vad de vanligtvis gör med förlorare.

Läget för oss andra är alltså på intet sätt så nattsvart som om tsar Putin hade lyckats med sitt blixtkrig. I all synnerhet som han nu med ursinnig beslutsamhet går in för att än mer slutgiltigt förlora såväl krig som storhetsdrömmar. Så att han går till historien som krigsförbrytare och

folkmördare, som Ivan den förskräcklige (1530-1584) snarare än Peter den store. Och slutar sina dagar framför exekutionspluton.

Vilket knappast vore en tragedi.

Tragedi är däremot det pris som det ukrainska folket får utstå för att de räddade demokratin i Europa. Utan deras mod och beslutsamma motstånd hade Putin vunnit.

Demokratiernas skuld till det ukrainska folket är omätlig.

För övrigt anser jag att…

… Expressens attack mot ”vänstern” för att vara emot Putins krig på fel sätt, utan ”ideologisk överbyggnad”, är mer än besynnerlig. Vad sägs om antiimperialism? Det är ”vänsterns” paradgren men okänd ideologi bland folkpartistiska liberaler och moderater.

… argumenten för svensk Natoanslutning har stärkts. Men som tur är tar sånt tid. Om drygt två år kan Putin vara borta och Trump tillbaks i Vita huset. Då är vi åter på ruta ett men förhoppningsvis ännu inte insorterade under Trumps militära kommando och utrikespolitik.