Eros

😉 Marcus Ljunggren 15 tim · Eros var en kärleksgud i grekisk mytologi. Han var son till Afrodite.

Eros var hos grekerna den såsom en gud tänkta och avbildade personifikationen av kärleken, motsvarande romarnas Amor (Cupido). Hos Homeros förekommer Eros ännu inte, men hos Hesiodos och de orfiska skalderna är han en av de äldsta och mäktigaste gudomligheterna, en son av Chaos, själv all alstrings upphov och därför även den verksamma principen vid världsskapelsen (den så kallade "kosmogoniske Eros").

Men enligt det allmännare föreställningssättet var han kärleksgudinnan Afrodites följesven och ofta betecknad såsom hennes son. Som hans far uppges vanligen Ares, men stundom även Zeus, Hermes eller Zefyros, under det att andra versioner av sagan helt och hållet frånkänner honom någon far. Såväl i poesin som i den bildande konsten framställs han som en liten bevingad gosse eller som en halvvuxen underskön yngling. Hans attribut är i den äldre konsten vanligen en lyra, senare båge med pilar och koger eller en brinnande fackla. Till honom sällar sig ofta de besläktade gudomligheterna Himeros och Pothos (längtan och åtrå) samt Anteros (motkärleken), vilka dock, såsom varande endast sidor av hans eget väsen, saknar självständig individualitet. I yster skalkaktighet driver Eros sitt spel, utan undseende eller åtskillnad, såväl med gudar som människor, i vilkas bröst hans pilar tänder kärlekens låga. Även de grymmaste vilddjur kuvas av hans makt.

Psyche (själen) älskades av Eros och njöt i föreningen med honom den renaste lycksalighet, men var strängeligen förbjuden att skåda hans anlete. När hon till följd av egen nyfikenhet och sina systrars uppmaningar förleddes att bryta mot detta förbud, blev hon till straff övergiven av sin älskling, med vilken hon dock sedan, efter långvarigt sökande och luttrad genom bittra lidanden, för evigt återförenades. I den bildande konsten har detta ämne ofta behandlats (av Rafael, Antonio Canova, Bertel Thorvaldsen m. fl.). I Stockholms Nationalmuseum finns av Johan Tobias Sergel en marmorgrupp, "Amor och Psyche", som framställer det ögonblick, då Eros lyfter vingarna till flykt, därvid med förebrående vemod blickande ned på Psyche, som förgäves bemödar sig att hålla fast honom.

Det sistnämnda låter ju nästan som en sensmoralisk beskrivning av Svensk guldgrävarspänst i kombination med ett Stockholmssyndrom, kanske ligger beteendet också som namngivningsgrund till denna asteroid, men vad vet jag?