Det Svenska Rättsystemet

I morgon extra Fredagsmysigt 🙂 På tal om det svenska rättssystemet, mer rätteligen rättsystemet och om att det som bekant är större att tänka rätt i Sverige, än att tänka fritt - inte minst så här i häxprocesstider för att beskriva verkligheten. Sverige har naturligtvis väldigt tjusiga anor även inom detta humanistiskt - inkarnerade - område, som vi kan vara så stolta över, eller inte... Namnet bödel är äldst och finns redan i fornsvenskan. Ordet skarprättare kommer från tyskans scharfrichter. Även ordet mästerman kommer från tyskan. Ordet "bödel" har senare kommit att användas i överförd betydelse, bland annat om skoningslösa mördare och personer som medverkat i folkmord. Så det passar ju bra att ta bort ett s i stavningen till och från. Utanför Sverige skilde man på skarprättare och bödel på så sätt att skarprättare fick stå för de "finare" avrättningarna i form av halshuggning (som ofta var reserverad för adeln), medan bödeln stod för straff som hängning, stegling, tortyr- och spöstraff och andra trevliga metoder för att stilla befolkningens blodtörst - ja och naturligtvis samtidigt vara lite skräckpornografisk, sammantaget hålla packet känslostyrt. I Norrland hava vi ett Indien, sade ju Axel. An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur? Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs? Sade Axel Oxenstierna också.. Under medeltiden användes även orden mästerman eller stupagreve. Bödeln hade ofta ett antal medhjälpare som kallades rackare eller rackardrängar. I södra Sverige och Danmark kallades dessa också nattmän. De utförde även föraktade sysslor som att rensa latriner och begrava självmördare. Tjänsten som bödelsdräng avskaffas under 1860-talet. Att fuska i bödelns yrke kunde vara farligt. Det gällde att hålla kyrkans män med maktambitioner på tå. Kyrkoherden mäster Samuel Hammarinus i Klara församling i Stockholm blev exempelvis avsatt år 1663 därför att han med egen hand tagit ned en piga som hängt sig. Sådant ansågs nämligen vara ett bödelsgöra och förnedrande för prästämbetet. Under 1600-talet var det svårt att rekrytera skarprättare varför man istället utnyttjade dömda fångar till arbetsuppgiften. Dödsdömda personer kunde få slippa sitt straff genom att själva bli skarprättare. Innan han trädde i tjänst fick han öronen avskurna eller stadens märke inbränt på kroppen, så att han skulle bli lätt att identifiera om han avvek från sin syssla. Inte sällan hängde den nye bödeln sin föregångare också. 1699 förbjöds dock denna innovativa form av rekrytering. En kung som gjorde mycket för att höja "skarprättarämbetets" sociala ställning var Karl XII. Bödelsgörat hade förut varit så till den grad illa ansett att även skarprättarens barn och tjänstefolk betraktades "som oärlige och sådane, vilka inte böra tillåtas att pläga umgänge med annat, ärligit folk". Enligt en gammal, allmänt utbredd sedvana blev "bödelsbarnet" inte döpt tillsammans med "ärlige personers barn", före predikan, utan först efter densamma. Bödelns barn hade inte heller någon möjlighet att försörja sig med annat arbete än halshuggning. Bödelns umgängeskrets var begränsad till folk med relativt låg social status, han var ju själv rekryterad ur denna kategori. Mot mitten av 1800-talet förändras dock både status och rekryteringsformer för yrket och man får ett visst antal statligt anställda skarprättare. Fram till 1858 fanns en skarprättare i varje län, men efter denna tidpunkt strävade man att minska det totala antalet skarprättare i landet. Detta ledde till att man införde en rekommendation om att man till tjänsten (när den blev ledig) endast skulle rekrytera person som var verksam inom yrket i andra län. Efter 1866 fanns endast två verksamma skarprättare i landet, en för Stockholms stad (Johan Fredrik Hjort) och en för Jönköping/Vadstena (Per Petter Christensson Steijnech). När Steijnech 1887 emigrerade till USA fick han ingen efterträdare i Jönköping. Hjort avled 1882 och efterträddes av Anders Gustaf Dahlman, som skulle bli Sveriges sista skarprättare. År 1900 blev han riksskarprättare, och året efter hans död avskaffades dödsstraffet i fredstid i Sverige.