Problemet är alltså mycket djupare och mycket mer allvarligt än den politiska adeln - etablissemanget, som främst är ett rent symptom på vad som gror i sinnet på människor i allmänhet. Att skylla på prinsen av dårar, får inte förblinda någon från att se att den stora konfederation av dårar som gjorde just honom till sin prins.
Demokratin kan överleva en politisk adel, som trots allt är, bara en samling dårar. Det är dock långt mindre sannolikt att demokratin kan överleva den mängd dårar, såsom de som gjorde den politiska adeln till sina ledare, som ändå så uppenbart främst verkar vilseledande. ledning är dock upplysning till vidare ledning och upplysning och samhället kan bara utvecklas om individen utvecklas.
Det demokratiskt fundamentala kravet på ledning måste alltid främst adressera den allmänna demokratiska medvetna medvetenheten, dynamiken i den allmänna medvetandetillväxten - människors utvecklade förståelse för egna känslogrundande värderingar i förhållande till verkligheten. En politisk adel med en politiskt ointresserad befolkning utgör därför också definitionen på demokratiunderskottet, eftersom fundamentet för demokrati utgörs av en medvetet medveten och upplyst befolkning.
